Fredag igen...
Igår var det alla hjärtans dag!
Jag hade gjort en scrapbok som det kallas tror jag, klippat och klistrat bilder och text. Om oss. Om vårt förhållande. Jag hade tänt ljus och spelade kärleksballader tills älsklingen kom hem!
Jag hade duschat och gjort mig fin!
Till ingen nytta trodde jag, men idag efter jobbet fick jag en Pilgrims Ring! Den var så fin så! Tack älskling!
Klart att inte alla hjärtans dag går ut på att ge varandra saker på det sättet, men det är en bra ursäkt ;) Det går ju ut på att visa sin käresta hur mycket man tycker om den, vilket man egentligen ska göra varje dag!!
Men på något sätt så har det blivit så att man ska köpa fina saker osv. Måste säga att jag blev lite förvånad över att jag inte fick nåt, kanske lite besviken men nu känns de mycket bättre. Inte själva presenten i sig men tanken! ;)
Imorse vaknade jag sex och kunde banne mig inte somna om, var lika irriterad då som när jag somnade.
Gick upp för att få nåt att dricka, det fanns så klart inget, och inget att äta heller. Bajskorv! (Drick vatten då tänker ni: nej sörni, vatten är ett onödigt ont som man sköljer munnen med efter att ha borstat tänderna.)
Efter att ha vritt mig i sängen ett tag igen gick jag upp och gav katterna mat och vatten, stackarna, de hade inte fått nån mat på hela dagen...
Efter ytterligare massa vridande så gick jag upp och gjorde ren kattlådan.
La mig i sängen igen och då vaknade Larssa och frågade om jag hade kunnat sova nåt... Ja sa jag vände mig om, grät en skvätt och somnade.
Hade som vanligt ställt klockan på elva eftersom jag skulle behövt till stan och köpt nya arbetsskor innan jag började jobba idag, men ännu mer som vanligt så vaknade jag tio i ett och fick dunderbråttom. Ännu mer irriterad.
Och nu sitter jag här och är allmänt sur och grinig, känner inte alls för att jobba. Absolut inte för att ha hand om massa gäster, vilket är den största delen av mitt jobb. Ännu mer Bajskorv!
Idag skulle jag ha jobbat 17,30-21,30, peeerfekt pass tänkte jag. Men så ville S byta: "Tack för att du ville byta!" Bullshit jag ville inte, jag gjorde det för att vara snäll. Jag försöker vara sån :)
Men imorgon ska jag minsann inte byta. Då ska jag först ner och köpa skor. Mina är alldeles sönderfrätna av fotsvett, Äckligt, ja visst. Men prova själva att stå i samma skor dag ut och dag in med bara nylonstrumpor som skydd mot fotsvetten och så måste det vara hela skor, de får inte vara öppna i varken tån eller hälen. Och inga gympaskor, nej såna där plastiga kärringskor som är trånga överallt.
Sulan är alldeles ihopknycklad under foten så när man sätter på sig skon skär den som knivar i fotsulan, aj aj!
Jag undrar när jag kommer få uppleva att må 100% igt bra igen. Kommer jag någonsin få det? Är jag ens värd det?
Är så trött på att må så här så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Även om det har vart mycket bättre nu ett bra tag, jag slutade äta medicinen när jag skulle opereras i december och sen dess jag tyckt att jag mått så bra att jag inte har behövt äta dom, tills nu... Nu kommer alla dåliga tankar igen, humöret är i bott, gråten kommer allt oftare, självkänslan och självförtroendet är borta.
Vad ska jag göra? Jag är rädd för att börja ta medicinen igen fastän jag borde.
Jag är så trött på att förklara för folk att det inte är lyckopiller att jag inte ens orkar säga något längre. De som känner mig vet att jag inte blir ett dugg lyckligare av dem. Mår bara inte lika extremt dåligt.
Ovetskap är farligt.
En på jobbet sa till mig när jag kommit tillbaka från min sjukskrivning: Jasså är du frisk nu, du kanske borde äta mer vitaminer.
Hade jag vid det tillfället mått lite sämre hade det kunnat få hemska konsekvenser. Ord kan förstöra andras liv, när människor yttrar sig om saker de inte vet någonting om.
En annan på jobbet pratade med mig bara för några minuter sen om det här, hon började gråta när hon sa att ingen förstår henne. Folk tycker hon är så duktig när hon jobbar så mycket, men hon sa att jag är inte ett dugg duktig, det är ett måste för mig för att slippa tänka på allt. För att kunna rymma från tankarna lite.
För några dagar sedan kom hon och tackade mig för att jag sa att jag hade samma diagnos. "Tack för att du sa det, nu känner jag mig lite gladare när jag vet att jag inte är ensam, att det finns fler som förstår, att det finns fler som mår som jag"
Ska jag kanske nämna något positivt också??
Hm.....
20 minuter senare
Nej jag kommer inte på något. Hemskt.
Jo, nu är det bara 1 timme kvar innan S kommer hit! Ååååh, va länge!
Larssa jobbar i köket, men jag har inte ens orkat hälsa...Moget Elin!
Nej nu får jag ge mig med att skriva innan ni som läser också blir deprimerade!
Ha en trevlig helg!
//Elin
Jag hade gjort en scrapbok som det kallas tror jag, klippat och klistrat bilder och text. Om oss. Om vårt förhållande. Jag hade tänt ljus och spelade kärleksballader tills älsklingen kom hem!
Jag hade duschat och gjort mig fin!
Till ingen nytta trodde jag, men idag efter jobbet fick jag en Pilgrims Ring! Den var så fin så! Tack älskling!
Klart att inte alla hjärtans dag går ut på att ge varandra saker på det sättet, men det är en bra ursäkt ;) Det går ju ut på att visa sin käresta hur mycket man tycker om den, vilket man egentligen ska göra varje dag!!
Men på något sätt så har det blivit så att man ska köpa fina saker osv. Måste säga att jag blev lite förvånad över att jag inte fick nåt, kanske lite besviken men nu känns de mycket bättre. Inte själva presenten i sig men tanken! ;)
Imorse vaknade jag sex och kunde banne mig inte somna om, var lika irriterad då som när jag somnade.
Gick upp för att få nåt att dricka, det fanns så klart inget, och inget att äta heller. Bajskorv! (Drick vatten då tänker ni: nej sörni, vatten är ett onödigt ont som man sköljer munnen med efter att ha borstat tänderna.)
Efter att ha vritt mig i sängen ett tag igen gick jag upp och gav katterna mat och vatten, stackarna, de hade inte fått nån mat på hela dagen...
Efter ytterligare massa vridande så gick jag upp och gjorde ren kattlådan.
La mig i sängen igen och då vaknade Larssa och frågade om jag hade kunnat sova nåt... Ja sa jag vände mig om, grät en skvätt och somnade.
Hade som vanligt ställt klockan på elva eftersom jag skulle behövt till stan och köpt nya arbetsskor innan jag började jobba idag, men ännu mer som vanligt så vaknade jag tio i ett och fick dunderbråttom. Ännu mer irriterad.
Och nu sitter jag här och är allmänt sur och grinig, känner inte alls för att jobba. Absolut inte för att ha hand om massa gäster, vilket är den största delen av mitt jobb. Ännu mer Bajskorv!
Idag skulle jag ha jobbat 17,30-21,30, peeerfekt pass tänkte jag. Men så ville S byta: "Tack för att du ville byta!" Bullshit jag ville inte, jag gjorde det för att vara snäll. Jag försöker vara sån :)
Men imorgon ska jag minsann inte byta. Då ska jag först ner och köpa skor. Mina är alldeles sönderfrätna av fotsvett, Äckligt, ja visst. Men prova själva att stå i samma skor dag ut och dag in med bara nylonstrumpor som skydd mot fotsvetten och så måste det vara hela skor, de får inte vara öppna i varken tån eller hälen. Och inga gympaskor, nej såna där plastiga kärringskor som är trånga överallt.
Sulan är alldeles ihopknycklad under foten så när man sätter på sig skon skär den som knivar i fotsulan, aj aj!
Jag undrar när jag kommer få uppleva att må 100% igt bra igen. Kommer jag någonsin få det? Är jag ens värd det?
Är så trött på att må så här så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Även om det har vart mycket bättre nu ett bra tag, jag slutade äta medicinen när jag skulle opereras i december och sen dess jag tyckt att jag mått så bra att jag inte har behövt äta dom, tills nu... Nu kommer alla dåliga tankar igen, humöret är i bott, gråten kommer allt oftare, självkänslan och självförtroendet är borta.
Vad ska jag göra? Jag är rädd för att börja ta medicinen igen fastän jag borde.
Jag är så trött på att förklara för folk att det inte är lyckopiller att jag inte ens orkar säga något längre. De som känner mig vet att jag inte blir ett dugg lyckligare av dem. Mår bara inte lika extremt dåligt.
Ovetskap är farligt.
En på jobbet sa till mig när jag kommit tillbaka från min sjukskrivning: Jasså är du frisk nu, du kanske borde äta mer vitaminer.
Hade jag vid det tillfället mått lite sämre hade det kunnat få hemska konsekvenser. Ord kan förstöra andras liv, när människor yttrar sig om saker de inte vet någonting om.
En annan på jobbet pratade med mig bara för några minuter sen om det här, hon började gråta när hon sa att ingen förstår henne. Folk tycker hon är så duktig när hon jobbar så mycket, men hon sa att jag är inte ett dugg duktig, det är ett måste för mig för att slippa tänka på allt. För att kunna rymma från tankarna lite.
För några dagar sedan kom hon och tackade mig för att jag sa att jag hade samma diagnos. "Tack för att du sa det, nu känner jag mig lite gladare när jag vet att jag inte är ensam, att det finns fler som förstår, att det finns fler som mår som jag"
Ska jag kanske nämna något positivt också??
Hm.....
20 minuter senare
Nej jag kommer inte på något. Hemskt.
Jo, nu är det bara 1 timme kvar innan S kommer hit! Ååååh, va länge!
Larssa jobbar i köket, men jag har inte ens orkat hälsa...Moget Elin!
Nej nu får jag ge mig med att skriva innan ni som läser också blir deprimerade!
Ha en trevlig helg!
//Elin
Kommentarer
Trackback
